Det är vägen som är mödan värd

0 Posted by - 14 september, 2013 - Bildreportage

Jag tycker om att åka tåg. Så mycket faktiskt att jag jobbar deltid på SJ. Så självklart reser jag med tåg när jag kan. Det ger oslagbara möjligheter till långa möten med främlingar, i alla fall i länder där tågen tar lång tid på sig och det gör de i södra Afrika. Bilderna är från två olika resor, en i Mozambique och en mellan Tanzania och Zambia. Jag var inte skrivande journalist då men här finns början till två texter.

Maputo-Chicualacuala, Mozambique 2010

– Ska du inte stänga dörren? frågar jag konduktören när nattåget från Maputo mot Chicualacuala börjar rulla ut från stationen.

– Nä, svarar han.

– Om någon vill stänga dörren kan de göra det själva.

Det visar sig att ingen vill ha dörren stängd. Vagnen är från 1950-talet och luftkonditioneringen är inte särskilt effektiv. I själva verket visar det sig att det är just här, vid den öppna dörren, som alla samlas för att hänga och snacka. I det svala luftdraget som för med sig doften av koleldar och torrt gräs medan det silverfärgade tåget segar sig fram genom den afrikanska bushen.

 

Dar es Salaam-Kapiri Mposhi, Tanzania och Zambia 2007

En svettdrypande kvinnan drar in sin sista väska genom tågfönstret och bråkar med bäraren om betalningen innan hon tittar på mig.

–  You, the fat ones, you sleep in the bottom bunks, säger hon bryskt och pekar på mig och sin egen kompanjon.

Det fanns ingen möjlighet att boka tåget mellan Dar Es Salaam i Tanzania och Kapiri Mposhi i Zambia på nätet, förstås. Inget kontor inne i stan heller så veckan innan vi skall åka tar vi en daladala till järnvägsstationen i Dar es Salaams utkant. Luftfuktigheten är 97%, temperaturen ligger stadigt runt 40 strecket  och minibussen som är byggd för 18 rymmer runt 25 personer.

Stationsbyggnaden är enorm, kommunist-kinesisk och mycket, mycket vacker. Biljetthallen på bottenvåningen rymmer sin storlek till trots endast tre små luckor för försäljning och kön är lång och även långsam. Här nere är det dunkelt, det är vänthallen där uppe som imponerar. Ljust turkosa väggar, genombruten, vitmålad betong som ljusinsläpp och en takhöjd på säkert 10 meter. Längs trappräcket till nedre hallen står spjälsängar uppradade. Extrema förseningarna är inte ovanliga. Mammorna bär sina spädbarn på ryggen och har inga barnvagnar att lägga ner barnen i om de måste lägga sig för natten.

 I samma andetag som Justina, den smala, presenterar både sig själv och sin väninna som pastorshustrur tar hon av sig på överkroppen, in på bara skinnet. Sen sitter hon där, halvnaken, under resten av formaliteterna och en bra bit ut på landsbygden utanför Dar Es Salaam. Hon och Susan åker regelbundet till Dar för att handla, oftast kläder, som de sen säljer från sina hem i Lusaka. Det tycks vara ett vanligt sätt för medelklasskvinnor att spä på hushållskassan i Afrika.

–  We are businesswomen, säger de båda med stolthet.

Vad vi är för typer, jag och min kamrat Ull, är de inte särdeles intresserade av. Däremot vill de gärna reda ut vår inbördes relation för de är ju trots allt pastorsfruar och jag misstänker att vi fått oss en rejäl predikan till livs om det visat sig att vi var ett kärlekspar.

Sist jag åkte sträckan, 1982, var avfärden från Kapiri Mposhi i Zambia en hel dag försenad och det var inte något konstigt eller oväntat med det. Då. Den här gången avgår tåget på minuten på utsatt tid. Jag tror knappt mina ögon när det börjar rulla. Å andra sidan kanske jag inte borde bli så förvånad. Bara en vecka tidigare mötte jag en äldre dam på en grusväg i Bagamoyo, iförd traditionell kitenge, på cykel, med ett stort lass packning på huvudet och en splirrans modern mobiltelefon i ett rött snöre runt halsen. Mycket har förändrats så varför skulle inte tågen gå i tid, nu år 2007?

 

No comments

Leave a reply